Har det gått för långt om jag känner att den största och mest ärofyllda bekräftelsen jag kan få är om jag får en pizza uppkallad efter mig?
Eller att jag får ångest över att beslutet om att vi måste flytta i Mars kommer innebära att jag måste flytta ifrån den lokala pizzerian som är den bästa jag vet.
Som tröst har jag idag ätit vad som mycket väl kan ha varit den godaste pizzan någonsin. Ungefär halvvägs såg den ut såhär:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar