Var ute i skogen tidigare idag. Orkade inte äta någon frukost innan så jag tog med mig en rulle ballerina som picknick. Efter ett par hundra meter in i skogen och ett halvt ballerina-paket senare känner jag hur jag blivit snustorr i munnen. Förtvivlad kollar jag efter bäcken som ska ligga i skogen någonstans men inser att jag är lite vilse. Då slår det mig att jag kan käka lite snö för att återställa fuktbalansen i käften. Vissa kan ju tycka att det e pinsamt att äta snö, och jag hör väl dit, men nu var jag verkligen tvungen att slicka i mig lite från en fin liten gren som mötte mig i huvudhöjd. Jag tittar mig omkring för att vara säker på att ingen ser mig. Det är tomt åt alla riktingar minst 100 meter, jag är helt säker på att jag är ensam. Närmar mig grenen med snö på, slickar i mig några gram snö, och känner hur det fuktas i munnen. Mission complete.
Några sekunder senare vänder jag mig om för att gå vidare in i skogen, jag höjer huvudet och helt plötsligt kommer en gammal man gåendes, bara 4-5 meter framför mig. Hur i helvete hann han dit?! Det va ju helt tomt när jag tittade för bara några sekunder sedan!
Såg han mig? Hur som helst blev jag livrädd o den första tanken som slog mig var om jag nyss sett ett spöke, men så kom jag ju på att jag inte tror på spöken. Jag ändrade mig och misstänkte att jag blivit schizo istället.
Den mystiske mannen började konversera med mig. Vi stod o pratade om hundar i 10 minuter, om hur han hade en son som brukade komma och lämna sin hund hos honom några gånger i veckan.
Det måste varit en återspegling av mig o min morsa som jag såg i min schizokompis ... Eller nåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar